våldsglorifiering

När jag var barn och gick i skolan så fick vi på lektionstid se en otäck film om ett amerikanskt gäng, där droger och våld var vardag. Detta gäng hette Mao Mao och handlade om hur en grupp ungdomar levde, och dog för sitt gäng. Jag glömmer aldrig den filmen. Den var så stark och påverkade mig mycket.

Det var för oss barn samtidigt lite läskigt, men samtidigt en inspirationskälla att vi också ville vara som dem. Vi ville känna den där känslan att tillhöra en grupp, vi ville vara tuffa, vi ville utstråla respekt, och vi ville gärna slåss. Och vi ville nog också känna hur det vara att mista någon i gruppen.

Nu tror jag inte att det var det som var syftet med att visa filmen, men den gav den effekten på många av oss. Många av oss skaffade stilettknivar, batonger, knogjärn och andra tillhyggen, och vi var stolta över dem och försökte sätta andra i respekt genom den romantiska våldsglorifiering  som vi kände var så rätt.

Idag ser vi det överallt. I USA har de haft massor av sådana gäng, i Sverige har vi nu samma typ av gäng, där man vill skaffa sig respekt och ära genom våld. Vi läser om det varje dag i media. Och visst är det lite lustigt att media rapporterar om detta våld nu, då vi sett oss mätta på svältande barn och krig i Afrika och andra platser. Men snart är vi mätta på att läsa om detta gängvåld också, och slutar att bry oss. Och med det dör även empatin för andra människor.

Nu är det inte så märklig att vi vill vara stora, tuffa, farliga och sätta oss i respekt med våld hellre än att visa empati och kärlek. Det tillhör de flesta arters beteende. Men hur kan våldsglorifiering vara viktigare än att hylla kärlek och empati?

Kanske är det dags för en ny “Peace, Love and Understanding” era….
stilett

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail