Utmattningsdepression

Det här är ett ämne som jag sällan orkat ta upp och prata om. Det har alltid känts meningslöst, bortkastad energi av det lilla som funnits, eller att man ändå inte kommer bli trodd. Det syns ju inte utanpå, det syns inte om du ler lite eller kanske har sminkat dig. Att vara sjuk på insidan är inget någon annan kommer att kunna ta till sig, iallafall har jag oftast upplevt det så.

Min utmattningsdepression, som egentligen inte ens är en depression, bottnar i att jag inte kan säga nej, inte känner att jag duger till, eller att det alltid går att göra något bättre. När det kommer beröm så känner jag det som att, visst, det var bra gjort, men det kunde säkert gjorts bättre, snabbare eller mer effektivt. Så oavsett om någon klappar mig på axeln så räcker det inte till för mig själv.

Det märkliga i detta är att det inte hänger ihop med att tjäna mer pengar, ha en finare bil eller skaffa mer status i samhället. Det hänger ihop med att alltid vara bättre inför någon annan, alltid visa mer framfötter för någon annan, och alltid pressa sig en liten, liten bit till i den galna strävan att visa sig duktig, att få känna adrenalinet rusa i kroppen, och att man går på jobbet lika hög som en drogmissbrukare.

Att allting egentligen bröt ner mig till små små bitar, där kropp och själ separeras var inget jag reflekterade på över huvud taget. Och när kropp och själ sedan slutade fungera tillsammans och adrenalinet tog slut, så reagerade jag precis som ett litet barn, med att gråta över den saknade orken, darra i kroppen av mental orkeslöshet, och sedan kom det mer aggression gentemot det som stod i vägen, det som satte gränser eller det som hindrade mig att över huvud taget andas.

För mig började detta med utmattning i slutet av 1990 talet. Efter att ha haft en rejäl dust med skolan och kommunen, efter att ha jobbat på tok för mycket, och efter att bror min avled, och efter att allting bara rasade ihop en dag. Men vare sig jag själv eller någon annan förstod någonting. Frågor som varför gråter du i bilen på jobbet? Varför vill du inte vara med på alla fritidsaktiviteter mer? Varför vill du bara sova? Varför dricker du så mycket? Varför kommer du inte in till jobbet? Inte fan vet jag! Låt mig vara ifred..
Jo, för att kroppen och hjärnan slutat samarbeta!

En person såg vad som skedde, och utan den personen hade jag inte suttit här och skrivit detta idag. Sedan startade kampen att orka leva en dag till. Kampen att våga säga, jag orkar inte idag. Kampen att fortfarande försöka, trots att jag är ett vrak. Kampen att dölja det för andra. Önskan att bli förstådd, men inte bli ”tycka synd om”.. Det kom en lång rad fenomen jag inte ens visste fanns, som att inte ens orka betala hyran, svara i telefonen.. att kroppen och hjärnan slutat att fungera.. Avstängd helt enkelt..

I 14 år har jag kämpat med detta. Vissa dagar bättre, vissa sämre, och vissa dagar vill man inte ens minnas. Jag önska det syntes utanpå, så jag slipper förklara, jag önskar att det inte fanns över huvud taget. Kampen av att få dagen att fungera utan oförutsedda händelser.

Jag hoppas jag orkar skriva mer om mitt liv som ”utmattad” en annan dag. För idag blev detta inlägg mest som en säkerhetsventil över att få lätta på trycket av frustration och misslyckande.

diffustljus

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail