Tankekaos i en av stadens minneslundar…

”…..  funderingar på hur svårt det är att säga till någon att DU är bra innan det är försent….. ”

När stigen tar slut och din resa är över, och du ej finns ibland oss längre kommer jag plötsligt på hur mycket jag älskade dig, hur mycket jag respekterade dig och hur mycket jag saknar dig idag.

Hur kan det bli så? Varför kan jag inte säga, hur duktig du är när du finns mig nära? Varför måste jag bygga ett monument för att hedra dig när du är borta? Varför kan jag inte känna heder och ära när du finns vid liv?

Jag kan gråta, när du reser iväg för gott, varför kan jag inte gråta av lycka när jag har dig här, sprudlande av liv och glädje?

Kanske träffar jag dig till och med mera nu efter din sista resa då jag vårdar minnet av dig på en plats du kanske inte ens valt själv. jag vårdar det som växer runt dig idag, istället för att vårda respekten och ödmjukheten till dig när du levde och utstrålade kreativitet och lust.

Älskade medmänniska, jag ska försöka älska, respektera och vörda dig här och nu. för när du är borta kan du ju inte känna hur mycket jag tyckte om dig för den du var..

DSC_0118

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail