Historien om “Sara”

Idag ska jag berätta om en granne. Vi kan kalla henne Sara. Sara levde under en period tillsammans med med en svensk man, och allting såg så fint och kärleksfullt ut på ytan. De var alltid trevliga, var alltid ute tillsammans, höll varandra i handen osv..

Men bakom den vackra fasaden dolde sig ett helvete. Sara var utsatt för psykisk och fysisk misshandel. Hon kunde inte gå ut ensam, hon kunde inte ha egna åsikter, träffa kompisar, eller ens träffa sina föräldrar ensam. Saras telefon kontrollerades så hon inte var “otrogen” med någon av sina gamla kontakter. Hade hon åsikter om deras förhållande hotades hon med stryk.

Vi hade en del samtal i smyg, eftersom hon inte kunde tala med vem som helst öppet. Jag hade alltid min telefon på ifall hon skulle ringa och be om hjälp. Dygnet runt var jag beredd att rycka in. Men Sara vågade inte lämna sin kille. Hon var rädd för repressalier. Men en dag lyckades Sara bryta sig loss och bli fri.

Vi kallar dessa män kvinnomisshandlare, sjuka djävlar, idioter och allt annat vi kan komma på. Men som medmänniska kan man inte göra så mycket egentligen. Du kan inte spöa upp killen, för då blir du anmäld för misshandel. Polisen bryr sig sällan innan det har hänt något allvarligt. Kvinnan måste ta modet till sig att lämna sin situation. Det här är en historia som kvinnojourer hör varje dag. Och vi alla tycker det är så fruktansvärt.

Det som är intressant i det hela är att i samma portuppgång bor det en annan familj med en annan kultur. Och har du en annan kultur som stöd i ryggen så är det sällan någon som höjer på ögonbrynen då någon råkar ut för samma sak där. Det är ju deras kultur och den har jag inget med att göra. Vad som sker innanför de 4 väggarna ska jag inte lägga mig i.

Ja, vad vet jag, det hela är iallafall mycket frustrerande. Det känns som en dubbelmoral, och det är lätt att bli splittrad i sina åsikter. Vi läser sällan om dessa människoöden i media, och för inte så länge sedan blev en kvinna överfallen och knivhuggen av sin man här i Tidaholm, hon ville skilja sig. Tänk om Sara också hade råkat ut för samma sak?

Ta hand om varandra. Stöd varandra och var medmänniska när du blir efterfrågad att vara det. Du kanske inte kan göra allt, men du kan göra lite. Du kan “se” denna person och vara ett litet stöd.

Jag har träffar Sara många gånger i mitt liv. Ofta via en gemensam bekant. Sara har ofta varit snäll, ödmjuk och vänlig. Det är bara hennes namn, utseende och bostadsort som varierat genom åren.

kvinna

Jag fick frågan….

varför bloggar du? Du har ju Facebook. Jo, jag har ställt mig den frågan jag med, och svaret på den är lite komplicerad.. Jag vet inte!

roadcross

När livet ser ut som på bilden ovan, och jag inte hittar harmoni till mina känslor, så kastar jag mig ofta rätt ut i något nytt. Utan att för den delen ens reflektera på vad som är rätt, eller om det är fel. Ibland går det åt pipsvängen, ibland blir det ganska bra, ofta får jag en hel del kritik som kan ge ångest, men jag gör det alltid av en känsla, min alldeles egna känsla. Och känslor kan inte alltid tänka klart.

Känslorna leder mig in i ett sökande efter något som betyder något för mig, något som ger mig glädje och harmoni. Så kära blogg, kära dagbok, kära något, vad ska det bli av oss? Ja det får framtiden utvisa. Men låt oss tillsammans fortsätta att känna att vi har känslor.

 

Avundsjuka

Avundsjuka känner vi nog alla till. Vi har nog alla drabbats av just den “sjukdomen”, den känslan, eller den upplevt den via någon annan.

Visst är det märkligt att jag ska vara avundsjuk på någon annan. Den kanske har mer pengar, finare bil, snyggare tjej, bättre jobb, eller vad det nu kan vara.

Och visst är det konstigt att jag inte kan glädjas åt att just den personen säger… Jag är BRA, Jag vann och är sååå lycklig. eller.. Vi ska åka på en resa, och vi ser sååå mycket fram emot det. Varför ska jag missunna dem det? varför ska jag missunna mig själv att glädjas åt att någon annan får må bra en stund.

Men har jag tänkt på att, den fina bilen, den dyra resan, guldet runt halsen eller det lyxiga huset kanske inte gör just den personen lycklig i sin egen själ? Har JAG tänkt på att de kanske försöker köpa sig en stund av lycka, och fly sin egen misär en stund? Vet jag hur de mår egentligen?

Var inte avundsjuk på andra. De kanske inte mår så bra trots allt. Det vore väl bättre att jag tar tag i min egen lycka, och skapar glädje utifrån mina egna förutsättningar?

JAG tror att gud gav avundsjukan till just DIG, för att det inte fanns något annat vettigt som du passade till, och att DU ska känna den ett tag för att du sedan ska kunna uppskatta både andra och dig själv!

avundsjuka_159043508

Var är min plats i skogen?

Hur svårt kan det vara? Hur svårt är det egentligen att hitta hem? Varför går jag alltid vilse? Att man inte ser skogen för alla träden, ligger det väl lite sanning i trots allt. Om allt man ser dagligen är ogräs, tistlar, fallgropar eller stora stenar att ta sig över, så ser man faktiskt inte skogen till sist bland alla träden. Och för varje år som går av mitt liv känner jag mig mer vilsen i skogen, en plats jag inte förstår. En skog som jag inte hittar min plats i.

I hela mitt liv har jag sökt. Jag har sökt efter meningen med mitt liv, jag har sökt efter min plats. En plats där jag kan vara jag, precis som jag är. En plats som jag är ämnad att vara på, eller i, eller hur man nu säger..  Någonting måste väl jag vara skapad till, och inte är det väl att yra runt och söka, eller rensa ogräs hela tiden.

En dam sade nyligen till mig att jag är en person som vill hjälpa. Ja kanske är det så? Jag vill hjälpa, jag vill älska, jag vill känna och jag vill tycka om. Bara fina vackra ting eller hur? Hur kommer det sig då att just det vackra är svårast att uppnå?  Varför växer alltid ogräset mycket fortare?

Eftersom jag sedan en massa år ledsnat på saker som, ogräs, tistlar, fallgropar och stenrösen att klättra över,så känner jag att det är svårt att hitta en plats i skogen som jag inte ser för alla träd som står i vägen..  Kanske måste man hugga ner alla träden så något nytt kan få en chans att växa upp? Eller går det att gå runt träden som hindrar mig på min väg till min plats?

skog

Skönhetsideal

I grund och botten anser jag att skönhetsideal och förutbestämda åsikter om hur någon ska se ut är rent trams. Vad om är vackert eller inte kan bara DU bestämma utifrån dina egna känslor.

Personligen tycker jag t.ex att en kvinna är som vackrast när det syns att hon haft ett liv, när det finns lite rynkor kring ögonen och på kinderna när hon ler.  Jag kan också tycka att det är sexigt.

I min värld behövs inte botox, bröstimplantat, läppförstoringar eller ansiktsoperationer för större delen av de som använder det eller opererats sig. Ingenting är väl så “plastigt” som när dina bröst inte ser äkta ut, eller din hy ser fotoshoppad ut. Idag skapas idealen från datorprogram som tar bort din kvinnliga lilla mage, förlänger benen eller åtgärdar andra “oönskade skavanker” på kroppen.

Rent och skärt skojeri som får så många att må dåligt istället för att älska sig själva som de är skapta. Jo, jag vet att vissa behöver detta av olika orsaker som sjukdomar eller olyckor. Men hos de allra flesta behövs det inte alls.

Skönheten kommer inifrån dig själv, och har du ett vackert inre så kommer det att spegla sig utåt. Om du vågar visa ditt vackra du, så kommer andra också att se dig som vacker..  Kanske är det lite märkligt att jag som man tittar på sånt här? Ja, vad vet jag, men har man som jag sett ett antal kvinnor må dåligt över sin kropp och sitt utseende så betyder detta “perfekta” ingenting.

(ps, kvinnan till höger utstrålar så mycket mer skönhet än den till vänster, iallafall i mina ögon )

eyes