Var är min plats i skogen?

Hur svårt kan det vara? Hur svårt är det egentligen att hitta hem? Varför går jag alltid vilse? Att man inte ser skogen för alla träden, ligger det väl lite sanning i trots allt. Om allt man ser dagligen är ogräs, tistlar, fallgropar eller stora stenar att ta sig över, så ser man faktiskt inte skogen till sist bland alla träden. Och för varje år som går av mitt liv känner jag mig mer vilsen i skogen, en plats jag inte förstår. En skog som jag inte hittar min plats i.

I hela mitt liv har jag sökt. Jag har sökt efter meningen med mitt liv, jag har sökt efter min plats. En plats där jag kan vara jag, precis som jag är. En plats som jag är ämnad att vara på, eller i, eller hur man nu säger..  Någonting måste väl jag vara skapad till, och inte är det väl att yra runt och söka, eller rensa ogräs hela tiden.

En dam sade nyligen till mig att jag är en person som vill hjälpa. Ja kanske är det så? Jag vill hjälpa, jag vill älska, jag vill känna och jag vill tycka om. Bara fina vackra ting eller hur? Hur kommer det sig då att just det vackra är svårast att uppnå?  Varför växer alltid ogräset mycket fortare?

Eftersom jag sedan en massa år ledsnat på saker som, ogräs, tistlar, fallgropar och stenrösen att klättra över,så känner jag att det är svårt att hitta en plats i skogen som jag inte ser för alla träd som står i vägen..  Kanske måste man hugga ner alla träden så något nytt kan få en chans att växa upp? Eller går det att gå runt träden som hindrar mig på min väg till min plats?

skog

Skönhetsideal

I grund och botten anser jag att skönhetsideal och förutbestämda åsikter om hur någon ska se ut är rent trams. Vad om är vackert eller inte kan bara DU bestämma utifrån dina egna känslor.

Personligen tycker jag t.ex att en kvinna är som vackrast när det syns att hon haft ett liv, när det finns lite rynkor kring ögonen och på kinderna när hon ler.  Jag kan också tycka att det är sexigt.

I min värld behövs inte botox, bröstimplantat, läppförstoringar eller ansiktsoperationer för större delen av de som använder det eller opererats sig. Ingenting är väl så ”plastigt” som när dina bröst inte ser äkta ut, eller din hy ser fotoshoppad ut. Idag skapas idealen från datorprogram som tar bort din kvinnliga lilla mage, förlänger benen eller åtgärdar andra ”oönskade skavanker” på kroppen.

Rent och skärt skojeri som får så många att må dåligt istället för att älska sig själva som de är skapta. Jo, jag vet att vissa behöver detta av olika orsaker som sjukdomar eller olyckor. Men hos de allra flesta behövs det inte alls.

Skönheten kommer inifrån dig själv, och har du ett vackert inre så kommer det att spegla sig utåt. Om du vågar visa ditt vackra du, så kommer andra också att se dig som vacker..  Kanske är det lite märkligt att jag som man tittar på sånt här? Ja, vad vet jag, men har man som jag sett ett antal kvinnor må dåligt över sin kropp och sitt utseende så betyder detta ”perfekta” ingenting.

(ps, kvinnan till höger utstrålar så mycket mer skönhet än den till vänster, iallafall i mina ögon )

eyes

Rekreation och återhämtning

Periodvis har jag stora behov av att samla ny energi, speciellt efter att det varit mycket kring mig under en period. Alla har vi olika sätt att skapa ny energi till själen, och jag använder bland annat musik, men också stilla promenader i min ensamhet på ställen där jag finner frid och harmoni.

Ånarundan i Tidaholm är ett sånt ställe. Det är en promenadstig på ca 3 kilometer runt Tidan, precis utanför Tidaholm. Här finner jag lugn och harmoni. Varje promenad ger mig nya synvinklar på naturen, och det är aldrig en promenad som är lik den andra.

Varje gång ser jag nya vyer, nya växer som jag inte sett tidigare. Allt beroende på hur jag mår just denna gången. Jag älskar att sitta där på en bänk och bara vara. Alldeles ensam och njuta av naturens olika väsen. Vattnets porlande mot stenarna, vindens brus i löven, eller följa humlan som flyger från blomma till blomma.

Så när det gäller återhämtning för mig behöver jag den här stunden, helt för mig själv, utan någon som helst påverkan från vardagen. Ibland sitter jag där och tänker, att just nu skulle jag inte bry mig ett dugg om resten av staden försvann ner i ett slukhål. Jag sitter ju här i lugn och ro, och ingenting kan irritera mig just då. Det är bara jag och naturen, som uppslukat varandra i total harmoni, och i ensamheten just där känner jag mig stark.

onarundan

Morgonkärlek

Även dagar då allt känns hopplöst och livets allvar sätter en på prov är det bra att kunna känna lite kärlek till något.

” .. Varje morgon finns du där, fräsch och het. Mina trevande händer söker efter din varma kropp. Just morgonen är verkligen speciell. Värmen och känslan du ger just då, i detta ögonblick av fullkomlig njutning är obeskrivlig. Sakta sakta närmar sig mina läppar ditt heta inre…

Just detta första möte, när ditt inre är som hetast, och den fräscha, varma doften av dig slår in i mina sinnen, är mer än jag kan klara. Jag vill ha dig nu ”

God morgon kaffekoppen, gud välsigne dig att du troget finns där för mig varje morgon. För vad skulle jag göra utan dig? Jag har svårt att föreställa mig en ny dags uppstart utan en kopp nybryggt kaffe. 🙂

kaffemugg

Utmattad

Dagen efter att jag slagits mot energibortfallet och lyckats att stoppa det, brukar jag bli totalt slut. Utmattad. Ett vackert ord, eller hur? Utmattad. Det får mig att tänka på en matta på golvet, smutsig, lite sliten efter alla skor som vandrat över den. Den bara finns där, men ingen noterar den, förutom att den kanske ser lite, ja sliten ut.

Nu är jag van att vara utmattad. Jag har lärt mig att leva med det de sista 12 åren av mitt liv. Ända sedan dagen jag inte orkade vara som alla andra, pigg, glad, på topp, sköta jobbet, ja ni vet nog. Efter en ansträngning så kommer den där utmattningen, alltid, och lika säkert som att solen går ner på kvällen.

Men det syns inte på ytan. Det syns inte på insidan. Det är bara jag som ser det, känner det och kämpar med det. Det är bara jag som vet hur jobbigt det är att kämpa mot kraften som vill ta bort alla mina uppgifter i vardagen. Radera Facebook, stänga radion, rymma bort från allt som är känt, och alla som känner mig. Det är en kraft som kommer ur ilskan att inte orka, att inte orka lyfta armarna, att inte ens kunna tänka utan att bli trött. Den kraften är så enormt stark.

Nu känner jag ju redan till den här otäcka kraften som vill göra mig osynlig. Jag har lärt mig att leva med den under dessa 12 år. Jag vet att jag bara behöver vänta på att den ska ebba ut, och sakta försvinna för denna gången. Om jag bara ger mig tid till återhämtning så vet jag att jag kommer tillbaka ganska snabbt. Men jag kan inte styra det, jag bara vet att det är så här.

Folk säger till mig, att nu får du väl rycka upp dig lite, kom igen nu. De vet inte vad de pratar om. För det syns inte på utsidan. De ser inte att min kropp och mina sinnen är avstängda av utmattning. De tror helt enkelt inte på det. Och jag vågar inte säga det till dem, att det är så här, att jag är utmattad just nu.

Jodå, jag vet vad jag kan göra för att motverka dessa stunder. Inte ta på mig för mycket, inte engagera mig för mycket, koppla av mer och stänga av omvärlden… Jodå, fast då skulle det ju inte vara jag. Och hur skulle det bli då? Om det inte vore jag alltså?

Idag är en sådan dag, då jag känner mig utmattad. Då vet jag att jag är på väg tillbaka igen. I morgon.. då solen skiner på nytt och livet ger mig massor av nya glädjeämnen är en annan dag. Då är denna dag redan glömd.

sol