Kreativ härdsmälta!

En sån som jag får Kreativ härdsmältor till och från. Jag tror det hänger ihop med för lite mental ork och för mycket tankeverksamhet. Det hänger även ihop med om andra påverkar mig mentalt, tror jag.

Vad händer då? jo, hos mig bruka det börja med en tanke, en story, eller en idé till en idé, som jag fått en idé till! Ja, det låter inte så svårt, men när tankarna ska ner på papper så händer något. Det blir tomt, som i en grotta där det ekar.. halååå, allå allå, lå, lå………. Ibland börjar jag skriva, men tanken och skriften blir olika. Nya idéer kommer och jag försöker med dem, men det blir lika knasigt. En story som inte alls är lik den i tanken.

Eller så, som idag, då jag gick ner i tvättstugan och inte ens kom ihåg hur tvättmaskinen fungerade.. Men jag kom ihåg att städa, det ska ni veta, för ingen man i tvättstugan vill komma på kant med tvättstugepoliserna. Fast precis nu kom jag ihåg att jag inte flyttade tvättpluppen.. Tänk så snurrigt det kan bli.  Bäddat för trubbel!

Tänk om vi hade en dators funktioner, så man kunde göra en ominstallation i den tomma hjärnan och komma igång och bli Kreativ igen? Tänk om man kunde köra en hjärn-rensning i skallen? Tänk om det fanns programvara att installera så kreativiteten kom tillbaka? Och tänk, om man vore som en dator, då skulle man ju kunna stänga av det förvirrande snurrandet och återkomma en annan dag! Kanske skulle man installera programmet ”skydd mot skadlig hjärnverksamhet?”

Ja tänk! Äsch, inte vet jag! Något var det bara tvunget att få slippa ut ur skallen idag, då 4 olika uppslag ligger och väntar på att de ska kännas rätt…

”Ett fel har uppstått, kreativitet kunde inte installeras! Var god starta om… ctrl/alt/del”

3503319618

Vägledning av en högre makt?

I samma ögonblick jag klev genom entrén kände jag en sugande kraft som nästan drog in mig i rummet. Det var en konstig känsla att sugas in i en annan värld, och det var precis som om jag förändrades i samma ögonblick. Förändrades från en alldaglig gatuflanerare till en känslosam, rofylld upprymdhet i hela själen.

Platsen har ett par bänkar och några blomställningar tillsammans med stora ljuslyktor. Tänk att jag inte sett detta tidigare. Med tårar i ögonen försökte jag fota stenmonumentet iallafall. Men varför försöker jag hålla tårarna tillbaka på en plats som denna? Det är väl här man ska få uttrycka sina känslor fullt ut. Det är väl här som det är tillåtet att känna sorg, glädje, harmoni, eller att bara få avskärma sig från omvärlden en stund, tillsammans med den man besöker?

Många gånger har jag suttit vid gravplatsen på norra Kyrkogården och försökt få kontakt med dig. Jag har inte känt någonting, förutom oro och rastlöshet. Jag har inte förstått att jag var på fel plats. igen, precis som så många andra gånger i livet. Jag förstod inte att de som redan var här ville visa mig vägen och säga, ”gå ditåt, du ser det ju, det ligger precis framför dig”

Igår när jag satt där kom det en dam och frågade var minneslunden var, och jag svarade att jag tror den är här. Men så fel det var. Det var en gravplats och ingen minneslund. Så kanske satt jag bland en massa oroliga själar som ville få mig på rätt väg, dit jag egentligen ville vara? Minneslunden.

Jag satt där, länge i minneslunden, och försökte känna dig, om du var där. Kanske var du det, kanske hade du inte hunnit dit ännu. Men jag bad dig tyst om vägledning i livet framöver. Hoppas du hörde mig, älskade vän. För flera gånger har jag varit här och sökt dig. Och vi hade så många samtal som vi inte hade hunnit avsluta”

Ja tänk att inte ens omvärlden kunde jag höra just då, just där. Allt jag kände var saknad, längtan, kärlek, harmoni tillsammans med märkliga tankar. Tankar som: ”söker jag faran, för att kunna få träffa dig igen?” Eller, ”kommer du hitta mig här för att vägleda mig framöver? ”Är du här?” ”Är det du som framkallar känslan av en smekning i nacken, precis som du gjorde då du lämnade oss kvar här på jorden?”

Jag älskar dig bror, vi ses en dag då Gud bestämt att det är dags.

DSC_0096

våldsglorifiering

När jag var barn och gick i skolan så fick vi på lektionstid se en otäck film om ett amerikanskt gäng, där droger och våld var vardag. Detta gäng hette Mao Mao och handlade om hur en grupp ungdomar levde, och dog för sitt gäng. Jag glömmer aldrig den filmen. Den var så stark och påverkade mig mycket.

Det var för oss barn samtidigt lite läskigt, men samtidigt en inspirationskälla att vi också ville vara som dem. Vi ville känna den där känslan att tillhöra en grupp, vi ville vara tuffa, vi ville utstråla respekt, och vi ville gärna slåss. Och vi ville nog också känna hur det vara att mista någon i gruppen.

Nu tror jag inte att det var det som var syftet med att visa filmen, men den gav den effekten på många av oss. Många av oss skaffade stilettknivar, batonger, knogjärn och andra tillhyggen, och vi var stolta över dem och försökte sätta andra i respekt genom den romantiska våldsglorifiering  som vi kände var så rätt.

Idag ser vi det överallt. I USA har de haft massor av sådana gäng, i Sverige har vi nu samma typ av gäng, där man vill skaffa sig respekt och ära genom våld. Vi läser om det varje dag i media. Och visst är det lite lustigt att media rapporterar om detta våld nu, då vi sett oss mätta på svältande barn och krig i Afrika och andra platser. Men snart är vi mätta på att läsa om detta gängvåld också, och slutar att bry oss. Och med det dör även empatin för andra människor.

Nu är det inte så märklig att vi vill vara stora, tuffa, farliga och sätta oss i respekt med våld hellre än att visa empati och kärlek. Det tillhör de flesta arters beteende. Men hur kan våldsglorifiering vara viktigare än att hylla kärlek och empati?

Kanske är det dags för en ny ”Peace, Love and Understanding” era….
stilett

Ett totalt tankekaos!

”Vi gillar olika” är väl en fras som vi alla känner igen idag? Den bygger på anti-rasism. Men ordagrant betyder det faktiskt att vi ”gillar” olika ting. Det hela är ganska vackert i tanken, men om man vänder på det lite…  Eller tänker efter vad just den frasen egentligen betyder, ”Vi gillar olika”  så blir innebörden en annan.. ”Du ska gilla samma som mig”

”Du ska gilla samma som mig” är väl grunden i all propaganda? För varför ska man propagera för något om man inte vill få någon annan att tycka som jag? Oavsett vad du vill propagera för, så vill du ju att jag ska tycka att det är bra, du vill att jag ska bli ”omvänd” till din filosofi?  Allt är helt ok så långt!

Men, nu verkar det som att när jag inte tycker som dig så blir vi osams. Det är inte ovanligt att du och jag då kan börja hata varandra, slåss på gatorna och bedriva hemska kampanjer emot varandra… bara för att vi inte har samma åsikt! Lite otäckt eller hur?  Just detta är vad vårt samhälle består av idag. Massor av hat mot oliktänkande.

Det är då, som jag plötsligt börjar fundera. Jag hatar dig för att du inte tycker som jag! Och oftast vinner jag om jag skriker ut mina åsikter högst, bedriver mest hat, eller om jag inte tillåter dig att ha en egen åsikt.

Egen åsikt? Det förutsätter varje människa sig rätten att ha. Frågan är om demokratin är på väg att falla ihop, bara för att hatet mot mig som inte tycker som du är så starkt att jag inte vågar säga vad jag tycker? Det kanske är bättre att vara tyst och bara försvinna i massan för att inte riskera att utsättas för hat, hot misshandel eller mord? Har vi då en demokrati? Vem bestämmer vad som är rätt att tycka? Hur ska vi få alla oss att tycka lika? Går det över huvud taget?  VEM bestämmer vad som är rätt att tycka?

Sverige består idag av individer från kanske alla länder i världen, alla kulturer, alla religioner och alla värdegrunder. Och vi alla ska gilla varandra… tycka lika? Tror du på det själv?

Kanske gör du det, kanske inte? Jag har träffat människor från en massa olika kulturer, religioner och länder, som jag inte tycker lika som, inte gillar lika som.. Per automatik blir jag rasist.  Jag har träffat massor av människor med samma religion som jag, från samma land med samma kultur, som jag inte tycker lika som, inte gillar lika som… Kan man vara rasist mot sin egen ras? Sedan har jag träffat massor av människor från olika raser, religioner och kulturer som jag gillat till viss del. Men att ”gilla olika” till en viss del, är det tillräckligt?

Det finns personer i historien som haft tankar om detta tidigare, att tycka lika, att vara lika.. Några kallade det raslära. Vissa ville påverka dig att tycka som dem genom diktatur, enpartistater och religionsförbud. Massor, och åter massor av människor har mördats för att de tycker olika, gillar olika, ser olika ut eller har olika raser.

Och eftersom du nu kanske inte tycker som jag så kommer du att säga något till mig om var jag tycker fel! Kanske blir det med hårda ord, kanske inte… Och vips så faller hela konceptet med att tycka lika.. och vi blir osams över detaljerna i vad vi ska tycka lika om… Eller inte!

Sluta hata varandra och prata med varandra istället!

confused

Av längtan till dig..

Att längta är en känsla. Det kan vara av saknad, av kärlek, av begär…

Min mage är full av fjärilar, mitt hjärta bultar och händerna darrar. Mitt huvud snurrar i längtan runt och lusten och känslan att få röra vid dig växer och växer. Jag vill känna din hud, jag vill känna dina läppar. Jag vill hålla om dig, kyssa dig, och jag vill känna din varma kropp nära mig när vi två är tillsammans.

I dina ögon lyser det jag saknat, i ditt leende ser jag glädjen. I ditt hjärta hör jag saknaden. Jag drunknar i känslor efter dig, du, som är den enda som kan få mig att känna så här. Jag blundar och längtar till nästa gång…

Ibland då tiden runnit iväg bubblar längtan efter dig upp likt blommorna på ett äppelträd.

Längtan