Fotosession hos Gris-Eva

IMG_3159Gårdagen spenderade jag ute hon min kärlek, och minigrisuppfödaren “Gris-Eva” Magnusson utanför Tidaholm. Eva har sysslat med grisar i många, många år, och som uppfödare av minigrisar i 20 år eller så.

Dagens foton ska vara till en artikel av Djurskyddet Sverige, och kommer publiceras i september någon gång. Dessa bilder kommer inte med i artikeln.

Minigrisar är ett speciellt litet knasdjur som gärna är väldigt envisa, ständigt hungriga, mycket keliga då det passar dem, mycket sällskapskrävande, och ganska skojiga då den sidan faller på. Och NEJ, det är inte en hund i en annan förpackning.

Eva hittar ni på Facebook bl.a. Ms Piggy’s Pet Pigs – Minigrisar

IMG_3067

IMG_3142

IMG_3072

Jag kunde inte välja sida!

Den senaste tiden har jag försöka att bilda mig en uppfattning angående rasism. Så jag gick med i olika forum på nätet som är både för och emot detta med invandring.

Jag blev ganska snart rädd! Ja, det var ett språk som skrämde mig ordentligt, från bägge sidor, och det är inte svårt att nu förstå hur näthatet kan frodas så som det gör. Folk är helt galna, med ett tunnelseende som inte ger utrymme för någonting annat än sin egna åsikt.

Det som är mest intressant är att om en invandrare begår ett brott så är det värre än när en svensk gör det. Man kräver att media ska tala om ursprunget på förövaren, men vi blundar när vår svenska grannfru blir ihjälslagen av sin svenska man.

Visst, jag är ingen större anhängare av de stora flyktingströmmarna. Jag personligen skulle vilja att jag fick hjälp här hemma, och slippa fly om det brakar lös något galet. Jag sade redan när kriget i Syrien startade att “varför gör ingen något nu?”, när till och med Sverige skickade stridsflyg till Libyen.  Men vi vet ju alla att kapitalet har mer värde än ett människoliv, det har historien visat oss gång på gång. Men hur kan vi glömma det så fort?

Hur ska vi kunna fortsätta att leva i det nya samhället som håller på att skapas om minsta åsikt skapar våldstänkande och hat hos folk där ute? Och hur ska vi kunna överleva om vi inte ens får ha en åsikt i frågan….

Så nu får jag återgå till min ursprungliga åsikt, att en idiot fortfarande är en idiot, oavsett vilken sida den står på, vilken färg, religion och kultur de än har. Galenskap verkar inte ha några gränser någonstans..
7811_193554818

Kreativ härdsmälta!

En sån som jag får Kreativ härdsmältor till och från. Jag tror det hänger ihop med för lite mental ork och för mycket tankeverksamhet. Det hänger även ihop med om andra påverkar mig mentalt, tror jag.

Vad händer då? jo, hos mig bruka det börja med en tanke, en story, eller en idé till en idé, som jag fått en idé till! Ja, det låter inte så svårt, men när tankarna ska ner på papper så händer något. Det blir tomt, som i en grotta där det ekar.. halååå, allå allå, lå, lå………. Ibland börjar jag skriva, men tanken och skriften blir olika. Nya idéer kommer och jag försöker med dem, men det blir lika knasigt. En story som inte alls är lik den i tanken.

Eller så, som idag, då jag gick ner i tvättstugan och inte ens kom ihåg hur tvättmaskinen fungerade.. Men jag kom ihåg att städa, det ska ni veta, för ingen man i tvättstugan vill komma på kant med tvättstugepoliserna. Fast precis nu kom jag ihåg att jag inte flyttade tvättpluppen.. Tänk så snurrigt det kan bli.  Bäddat för trubbel!

Tänk om vi hade en dators funktioner, så man kunde göra en ominstallation i den tomma hjärnan och komma igång och bli Kreativ igen? Tänk om man kunde köra en hjärn-rensning i skallen? Tänk om det fanns programvara att installera så kreativiteten kom tillbaka? Och tänk, om man vore som en dator, då skulle man ju kunna stänga av det förvirrande snurrandet och återkomma en annan dag! Kanske skulle man installera programmet “skydd mot skadlig hjärnverksamhet?”

Ja tänk! Äsch, inte vet jag! Något var det bara tvunget att få slippa ut ur skallen idag, då 4 olika uppslag ligger och väntar på att de ska kännas rätt…

“Ett fel har uppstått, kreativitet kunde inte installeras! Var god starta om… ctrl/alt/del”

3503319618

Vägledning av en högre makt?

I samma ögonblick jag klev genom entrén kände jag en sugande kraft som nästan drog in mig i rummet. Det var en konstig känsla att sugas in i en annan värld, och det var precis som om jag förändrades i samma ögonblick. Förändrades från en alldaglig gatuflanerare till en känslosam, rofylld upprymdhet i hela själen.

Platsen har ett par bänkar och några blomställningar tillsammans med stora ljuslyktor. Tänk att jag inte sett detta tidigare. Med tårar i ögonen försökte jag fota stenmonumentet iallafall. Men varför försöker jag hålla tårarna tillbaka på en plats som denna? Det är väl här man ska få uttrycka sina känslor fullt ut. Det är väl här som det är tillåtet att känna sorg, glädje, harmoni, eller att bara få avskärma sig från omvärlden en stund, tillsammans med den man besöker?

Många gånger har jag suttit vid gravplatsen på norra Kyrkogården och försökt få kontakt med dig. Jag har inte känt någonting, förutom oro och rastlöshet. Jag har inte förstått att jag var på fel plats. igen, precis som så många andra gånger i livet. Jag förstod inte att de som redan var här ville visa mig vägen och säga, “gå ditåt, du ser det ju, det ligger precis framför dig”

Igår när jag satt där kom det en dam och frågade var minneslunden var, och jag svarade att jag tror den är här. Men så fel det var. Det var en gravplats och ingen minneslund. Så kanske satt jag bland en massa oroliga själar som ville få mig på rätt väg, dit jag egentligen ville vara? Minneslunden.

Jag satt där, länge i minneslunden, och försökte känna dig, om du var där. Kanske var du det, kanske hade du inte hunnit dit ännu. Men jag bad dig tyst om vägledning i livet framöver. Hoppas du hörde mig, älskade vän. För flera gånger har jag varit här och sökt dig. Och vi hade så många samtal som vi inte hade hunnit avsluta”

Ja tänk att inte ens omvärlden kunde jag höra just då, just där. Allt jag kände var saknad, längtan, kärlek, harmoni tillsammans med märkliga tankar. Tankar som: “söker jag faran, för att kunna få träffa dig igen?” Eller, “kommer du hitta mig här för att vägleda mig framöver? “Är du här?” “Är det du som framkallar känslan av en smekning i nacken, precis som du gjorde då du lämnade oss kvar här på jorden?”

Jag älskar dig bror, vi ses en dag då Gud bestämt att det är dags.

DSC_0096

våldsglorifiering

När jag var barn och gick i skolan så fick vi på lektionstid se en otäck film om ett amerikanskt gäng, där droger och våld var vardag. Detta gäng hette Mao Mao och handlade om hur en grupp ungdomar levde, och dog för sitt gäng. Jag glömmer aldrig den filmen. Den var så stark och påverkade mig mycket.

Det var för oss barn samtidigt lite läskigt, men samtidigt en inspirationskälla att vi också ville vara som dem. Vi ville känna den där känslan att tillhöra en grupp, vi ville vara tuffa, vi ville utstråla respekt, och vi ville gärna slåss. Och vi ville nog också känna hur det vara att mista någon i gruppen.

Nu tror jag inte att det var det som var syftet med att visa filmen, men den gav den effekten på många av oss. Många av oss skaffade stilettknivar, batonger, knogjärn och andra tillhyggen, och vi var stolta över dem och försökte sätta andra i respekt genom den romantiska våldsglorifiering  som vi kände var så rätt.

Idag ser vi det överallt. I USA har de haft massor av sådana gäng, i Sverige har vi nu samma typ av gäng, där man vill skaffa sig respekt och ära genom våld. Vi läser om det varje dag i media. Och visst är det lite lustigt att media rapporterar om detta våld nu, då vi sett oss mätta på svältande barn och krig i Afrika och andra platser. Men snart är vi mätta på att läsa om detta gängvåld också, och slutar att bry oss. Och med det dör även empatin för andra människor.

Nu är det inte så märklig att vi vill vara stora, tuffa, farliga och sätta oss i respekt med våld hellre än att visa empati och kärlek. Det tillhör de flesta arters beteende. Men hur kan våldsglorifiering vara viktigare än att hylla kärlek och empati?

Kanske är det dags för en ny “Peace, Love and Understanding” era….
stilett