Djävulens högra hand

Ända sedan jag var barn har DU funnits i min närhet, överallt, i olika skepnader och former. Du finns i hemmet, på jobbet, på fritiden, i glitter och glamour, i mardrömmar och misär. Du har alltid presenterats för mig i tjusiga omslag och vackra färger.

Du finns där när jag vill skratta, eller när jag vill gråta, för ofta kan jag inte det utan dig. DU gör konstiga saker med mig när vi träffas. Tänk, att du finns där överallt och hela tiden hos nästan alla jag känner. Och tänk att jag och så många andra har hyllat dig för det du utsätter oss för.

Man har alltid sagt till mig hur mycket gott du kan göra för mig, och hur fantastiskt det är att vara DIN vän, men du är en lögn, trots ditt vackra yttre, och ditt falska bubblande inre.

DU gör saker med dem jag älskar som jag inte tycker om. Jag förstår inte? Varför måste DU vara så grym och hänsynslös mot så många vackra människor? Och varför har du tagit så många av mina vänner ifrån mig?  Jag har ju aldrig gjort dig något illa. Jag förstår inte?

Varför krossar du människors familjer? Varför får du människor att tappa all tro, allt hopp och kärleken till livet genom att bete dig så grymt? Hur kan du låta oss förlora de vi älskar bara för att DU alltid ska finnas nära och vara den som alltid är viktigast? Jag förstår inte?

Jag hatar dig djävulens högra hand…

978x

Jag är den där blomman….

Jag är den där blomman från fröet du planterade en gång. Jag växer och för varje dag blir jag vackrare och mer fylld av liv. Jag är resultatet av dagen då du stoppade fingrarna i jorden och skapade mig.

Jag börjar känna mig lite vissen. Jag behöver din kärlek och din omvårdnad ibland. Snälla, låt mig få slippa växa upp till en kaktus med vassa taggar när jag kan bli en vacker solros och vi kan ge varandra glädje och liv tillsammans.

Jag älskar dig för den du är, men du måste älska mig tillbaka och hjälpa mig växa till det där vackra blomman som var tanken från början.

Snälla, glöm inte bort mig bara för att ogräset lockar dig mer än mig just nu. Snälla, jag behöver dig jag också.

solros

Tankekaos i en av stadens minneslundar…

”…..  funderingar på hur svårt det är att säga till någon att DU är bra innan det är försent….. ”

När stigen tar slut och din resa är över, och du ej finns ibland oss längre kommer jag plötsligt på hur mycket jag älskade dig, hur mycket jag respekterade dig och hur mycket jag saknar dig idag.

Hur kan det bli så? Varför kan jag inte säga, hur duktig du är när du finns mig nära? Varför måste jag bygga ett monument för att hedra dig när du är borta? Varför kan jag inte känna heder och ära när du finns vid liv?

Jag kan gråta, när du reser iväg för gott, varför kan jag inte gråta av lycka när jag har dig här, sprudlande av liv och glädje?

Kanske träffar jag dig till och med mera nu efter din sista resa då jag vårdar minnet av dig på en plats du kanske inte ens valt själv. jag vårdar det som växer runt dig idag, istället för att vårda respekten och ödmjukheten till dig när du levde och utstrålade kreativitet och lust.

Älskade medmänniska, jag ska försöka älska, respektera och vörda dig här och nu. för när du är borta kan du ju inte känna hur mycket jag tyckte om dig för den du var..

DSC_0118

Someday…..

”Someday a countrysongs gonna save your life” sjunger Don Redmon, och jag undrar om han vet hur rätt han har? Ok, den kanske inte räddar liv, men den får då humöret och glädjen att snabbt komma tillbaka.

Ofta då jag känner mig låg eller på annat sätt lite ”off” så brukar jag spela en massa olika countrylåtar med upptempo och ofta även i old school stil. Inget modernt trams som Nashville producerar idag utan riktig god hederlig countrymusik.

Och när den negativa energin försvinner allt eftersom tiden går kommer jag på mig själv att sitta och småle av glädje. Det är som en lätt berusning av glädje och kärlek som jag känner när musiken som jag älskar når ända in i min själ. Så kanske, kanske ”Someday a countrysongs gonna save your life” är sanningen trots allt?

spotify:track:3DzR4B0alyjkB9viKg8EYm

Riktiga män gråter inte…

Sicket trams…
Jag gråter, ofta, men sällan av att jag är ledsen, utan mestadels av glädje och kärlek. Kärleken till musiken jag älskar, känslan i varenda liten vrå av min existens när musiken når ända fram till hjärta och själ och vartenda hårstrå reser sig på kroppen. Då går det inte att hålla tillbaka tårarna även om jag vill.

Jag kan gråta på begravningar, jag kan gråta på bröllop, jag kan gråta till en känslosam scen i en film. Jag tror nog jag gråter lite till och från faktiskt. Det är ganska skönt, speciellt när mina ögon vågar öppna sig och ta in all kärlek och vackra syner in i själen.. Och jag skulle inte vilja byta bort det mot allt guld i hela världen.

Riktiga MÄN gråter, vågar visa sina känslor, vågar känna sina känslor, vågar vara mjuka och kärleksfulla och se allt det vackra vi har runt om oss. tears1