På upptäcktsfärd i mitt närområde

DSC_0084Vilken typ av upptäcktsresande är du? Letar du fina minnen på soliga stränder i ett annat land, eller är du en som ser det vackra bakom din egen husknut?

Själv ger jag inte mycket för solresor och liknande. I vårt land Sverige finns så mycket vackert och intressant att se, så en resa långt bort känns onödig. Men det är alltid ditt val vart du vill resa för att uppleva något.

Bilderna är från en restaurerad kvarndamm i Östra Gerum utanför Tidaholm. En plats där man kan känna industri och lantbrukshistoria, kulturarv och även om man vill, romantik. För platsen är mycket rogivande och harmonisk. Kristallklart vatten som man kan dricka direkt ur källan.

Eva och jag tillbringade ett par timmar här, med en kort vandring rund dammen, där vi hittade en kåsa att dricka källvattnet ur. Vid de välskötta borden njöt vi av en god lunch, samtidigt som vi studerade både insekter och fiskar.  (Fotat med mobiltelefonen)

DSC_0085
DSC_0089

DSC_0079

Get out of the box!

En eller flera gånger i livet har du säkert känt, precis som jag att man är instängd? Inlåst i en box. Inspärrad i en trång låda med fast rutiner, gamla värderingar, inrutade dagar, falsk trygghet, och rädsla för förnyelse.

Visst är det intressant hur lätt det är att fastna i det invanda, trygga livet, som egentligen inte är det man vill, och där en förändring kanske orsakar stor oro och beslutsamhetsångest? Varför sitter vi kvar i en låda, där man faktiskt ser det man vill nå fram till, men inte klarar att klättra över kanten och kasta sig bort från det gamla invanda?

Jag vet inte varför, men jag tror att det beror på att vi är en form av vanedjur. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Och en förändring kräver kanske att man anstränger sig lite för att hitta just det där som man mår bra av. Men rädslan att mista det man har för något nytt är så stark att många av oss sitter kvar där i lådan och tror att allting är bra, men egentligen vet man vad som behöver göras.

Men om jag tar med mig tanken på förändring i mina sinnen, tror jag att när boxens trygga inramning av tidigare så klara sidorutor är nerkladdade av mina svettiga, trevande händer, så kommer nog insikten, att lyfta på huvudet och se över kanten. Då kan jag klättra upp där och kanske våga ta hoppet ut i det okända. För om vi ska vara riktigt ärliga, så har jag ju redan sett vad som finns där genom boxens ruta.

Jag har gjort detta ett flertal gånger i mitt liv, och det har alltid lett fram till nya spännande lärdomar om mig själv och livet. Jag har gjort det när jag kastat mig över nya spännande jobb, flytt hysterin i storstadens stress, eller när jag valde bort materiell status mot ett rent sinne, men nu står jag där igen, och jag vet vad jag vill, men hittar ingen trasa att torka bort fukten från de immiga rutorna för att kunna se klart!

Eftersom jag är höjdrädd, så är det också otäckt att klättra upp, och mitt trevande gör det svårt att bestämma vilken håll jag skall våga hoppa. Men mitt sinne är öppet, och svaret kommer säkert till mig när jag är redo. Redo för förändringar till det bättre.

”Mitt box är min borg, men mina sinnen är öppna för större vyer”

thinking-out-of-the-box-Large

Bildligt talat

minneslunden
En bild säger mer än tusen ord är väl ett uttryck vi alla känner igen? Men vad ser man då egentligen? Det första jag ser är ett monument, en plats för att hedra de som inte längre finns med oss. Men det var förstås lätt att se det eftersom jag visste att detta kort är taget i en minneslund.

Jag ser ett klippblock, som i sinnet kan betyda något starkt att luta sig emot, något beständigt, kraftfullt att hitta stöd från. Jag ser också att någon tänk att det skulle vara en begränsad plats att söka något sinnligt från. En avskärmad plats att fundera, känna, tycka, sorg, glädje, minnen.

Här finns också något tidlöst, precis som att det finns liv. Själva arrangemanget utger tidlöshet, medan blommorna visar på att det fortfarande finns liv här. Och livet behöver både sol och vatten för att kunna finnas till. På stenen ser jag vatten vackert och försiktigt strila ner till platsen där livet finns. Solen gör sitt tappra försök att bidraga med liv på sina ställen. Ibland ser jag de små fåglarna dricka från toppen av stenen, dricka av livets vatten, på en plats där våra nära och kära finns.

Bakom livets sten finns en plats som nästan är tom. Men där finns liv i form av träd och gräs, vilda blommor. Här finns plats för alla änglar, att precis som fåglarna, flyga runt och uppleva friheten. En frihet som trots allt ändå finns just i ett begränsat område. Och just på det begränsade området kan vi inte se vad som finns, utan bara känna vad som är tänkt att finnas där.

Nog blir det lite konstigt att se liv på en plats där jag vill hedra de döda? Nog känns det som att allting är ett kretslopp, där stenen kan vara avbilden av din egen tro, och det strilande vattnet, som kommer nerifrån och sedan stiger uppåt för att stilla falla ner och återigen ge nytt liv till blommorna, som speglar dina egna sinnen.  Kanske visar avgränsningen dina tankar, som så ofta hos oss levande är ganska låsta, i en form som skapats av dina egna erfarenheter, och av vad som är rätt eller fel?

Om vi vågar vårda våra sinnen, vårda vår natur och ge kretsloppet en chans, som trots att vi bortser ifrån det dagligen, ändå är hur det egentligen fungerar. Livets cirkel, där allting hänger ihop.

Våga visa och känna din kärlek.

Fotosession hos Gris-Eva

IMG_3159Gårdagen spenderade jag ute hon min kärlek, och minigrisuppfödaren ”Gris-Eva” Magnusson utanför Tidaholm. Eva har sysslat med grisar i många, många år, och som uppfödare av minigrisar i 20 år eller så.

Dagens foton ska vara till en artikel av Djurskyddet Sverige, och kommer publiceras i september någon gång. Dessa bilder kommer inte med i artikeln.

Minigrisar är ett speciellt litet knasdjur som gärna är väldigt envisa, ständigt hungriga, mycket keliga då det passar dem, mycket sällskapskrävande, och ganska skojiga då den sidan faller på. Och NEJ, det är inte en hund i en annan förpackning.

Eva hittar ni på Facebook bl.a. Ms Piggy’s Pet Pigs – Minigrisar

IMG_3067

IMG_3142

IMG_3072

Jag kunde inte välja sida!

Den senaste tiden har jag försöka att bilda mig en uppfattning angående rasism. Så jag gick med i olika forum på nätet som är både för och emot detta med invandring.

Jag blev ganska snart rädd! Ja, det var ett språk som skrämde mig ordentligt, från bägge sidor, och det är inte svårt att nu förstå hur näthatet kan frodas så som det gör. Folk är helt galna, med ett tunnelseende som inte ger utrymme för någonting annat än sin egna åsikt.

Det som är mest intressant är att om en invandrare begår ett brott så är det värre än när en svensk gör det. Man kräver att media ska tala om ursprunget på förövaren, men vi blundar när vår svenska grannfru blir ihjälslagen av sin svenska man.

Visst, jag är ingen större anhängare av de stora flyktingströmmarna. Jag personligen skulle vilja att jag fick hjälp här hemma, och slippa fly om det brakar lös något galet. Jag sade redan när kriget i Syrien startade att ”varför gör ingen något nu?”, när till och med Sverige skickade stridsflyg till Libyen.  Men vi vet ju alla att kapitalet har mer värde än ett människoliv, det har historien visat oss gång på gång. Men hur kan vi glömma det så fort?

Hur ska vi kunna fortsätta att leva i det nya samhället som håller på att skapas om minsta åsikt skapar våldstänkande och hat hos folk där ute? Och hur ska vi kunna överleva om vi inte ens får ha en åsikt i frågan….

Så nu får jag återgå till min ursprungliga åsikt, att en idiot fortfarande är en idiot, oavsett vilken sida den står på, vilken färg, religion och kultur de än har. Galenskap verkar inte ha några gränser någonstans..
7811_193554818